Såg dokumentären om Roxette på annandag jul och dokumentären var
välgjord och programmet gjorde mig väldigt berörd av flera
anledningar. Programmet fick mig att fundera en hel del och tänka
tillbaka på den perioden mamma hade cancer och med tanke på vilken
dålig prognos mamma hade så är jag innerligt glad att hon klarade
sig så bra som hon gjorde ur det hela även om alla behandlingar och
mycket annat runt omkring var enormt jobbiga både för mamma och för
oss andra nära runt omkring.
Är otroligt imponerad av att och hur Marie klarat sig igenom det hon
gått igenom de senaste åren samt att hon faktiskt haft orken,
motivationen och modet att tagit sig upp på scenen igen.
Tankarna har fortsatt även efter programmet och mycket av det som
visades i programmet fick mig att inse att man efter ett tag på
något sätt lätt förtränger det man gått igenom och fokuserar
sig på det man har framför sig både på gott och ont. Gäller att försöka ta vara på sina erfarenheter av det man gått igenom och använda sig av dessa i den mån det går i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar